Tim Buckley ifrågasätter Joseph Heller med all rätta. Ganska häftigt är det att dessa två herrar träffats tycker jag. Trots Tims lite naiva flower-power framtoning är det han som verkar vettigast...
"You don't serve your countrymen, you serve life, you serve people,
whatever you personally can give to people, not a country that's
secondary."
Louis C.K., Bill Maher, Bill Hicks, George Carlin m.fl. Alla är och var dem vettiga personer med vettiga åsikter om det amerikanska samhällets fel och brister. Men det finns något oroväckande i att komiker tar över debattklimatet. Jag har under flera år följt den amerikanska samhällsdebatten och har tänkt på detta en tid. Och det är absolut inte bara i Amerika det är så. Kolla bara ett pajasprogram som Debatt i SVT där man drar in massa idioter för att det ska bli underhållande att titta på. Det verkar inte gå att diskutera allvarliga händelser utan att göra underhållning av det.
I det debattklimat som råder så måste allt gå snabbt, det ska vara anpassat till youtube eller stressiga tv-program. Ingen orkar med att höra människor diskutera på tu man hand, detta tillhör det förgångna. Tempot har eskalerat och vi förbrukar nyheter och information hela tiden. Detta är givetvis bra på ett sätt, men hur mycket får man ut av det om det endast är yta? Det finns något tragiskt i att alla liberala åsikter sprids av komiker som lindar in det i monologer som inte kräver någon diskussion. Även om jag tycker det de har att säga ofta är intressant, (jag kritiserar inte just detta), så kritiserar jag istället hur det tar sig uttryck och varför det ska behöva vara så.
Ibland känner jag att hela medieklimatet står utanför verklighetens premisser. Det är en bubbla där man bara riktar sig till sin målgrupp utan att vare sig föra någon diskussion eller ägna sig åt någon form av analys. Det är laugh tracks och roliga oneliners som är det viktiga. Självklart ska man kunna använda humor som ett instrument i samhällsdebatten, men det behöver inte gå till överdrift.
Eller så är det kanske så att man får nöja sig med att det finns vettiga människor och strunta i hur det tar sig uttryck. Men i slutändan är inte ens det den stora frågan. Det jag oroar mig för är hur utvecklingen kommer se ut, hur toleranta blir vi när vi hela tiden strävar efter att bli underhållna?
Lenin ska ha sagt: "Of all the arts, for us the cinema is the most important".
Det är föga överraskande att han gillade filmens potential, liksom de flesta män som vill sprida en ideologi var/är filmmediet det absolut bästa uttrycket. Enligt mig därför att det är den konstart som lättast bidrar till en igenkänningsfaktor hos åskådaren och som har fördelen av att både kunna arbeta med bild och ljud (kanske främst efter ljudfilmens födelse). Även klipptekniken fyllde en viktig funktion som bidrog till känslomässiga montagesekvenser. Eisenstein exempelvis visade prov på detta med en välkänd scen som utspelas på odessatrappan i Pansarkyssaren Potemkin (1925).
Man ska icke förglömma att det något senare fanns filmtåg som åkte runt i byarna i Sovjet och visade dessa (fortfarande) väldigt starkt engagerande filmer. Man får då tänka sig in i vad människorna ute på landsbygden fick för socialistiska ideal när dem såg dessa filmer. Enligt regimen var det för att sprida kulturen till alla, inte bara till en viss elitistisk klass utan till den breda allmänheten. Vilket i sig självklart är en väldigt fin tanke. Det går dock inte att komma ifrån att dessa filmer gjordes endast i ett syfte: att få ut det kommunistiska budskapet. Det påverkar självklart inte många av dessa filmers tekniska briljans.
När jag såg Pudovkins En moder (1926) på cinemateket idag kom jag att tänka på just detta då slutsekvensen bjuder på flaggviftande likt slutscenen i Potemkin. I En moder får kvinnan stå som symbol för 1905 års revolutionen och dess ideologi (vilket var ett misslyckande), samt förhoppningen om en ny oprövad smått utopisk stat. Samtidigt har hon kvar en del av den nedbrutna patriarkala tsarregimen. Detta tycker jag är extra intressant för det ger en bild av den komplexa situationen vid denna tid och vågar ta med båda sidor av myntet.
Slutbilderna vältrar sig tydligt i vårens ankomst och islossningen. Kameran panorerar sedan över fabrikerna och de stora järnkonstellationerna. Detta är en tydlig kommentar om det "nya" som står för dörren, där varje individ är jämlik, man som kvinna.
I filmens början står det något i stil med att "detta är en av världens bästa filmer". Det är självklart mosfilm som lagt till detta i filmens förtexter och vill framhäva de ideal som 1926 var desamma som de var 1968. Problemet är att redan då hade Sovjet kommit från marxismens kärna. Det är dessa ideal En moder har en vilja att framhäva.
"Man måste alltid vara berusad. Det avgör allt: det är den enda frågan. För att inte känna Tidens fruktansvärda börda som knäcker era axlar och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan hejd. Men med vad? Med vin, poesi eller dygd, som ni vill. Men berusa er. Och om någon gång, på trappan till ett palats, i dikesrenens gröna gräs, i den dystra ensamheten i ert rum, om ni vaknar och ruset redan mattats av eller försvunnit helt, fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, urverket, allt som flyr, allt som suckar, allt som går runt, allt som sjunger, allt som talar, fråga hur dags det är; och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, urverket kommer att svara er: ”Det är dags att berusa sig! För att inte vara Tidens plågade slavar, berusa er utan hejd! Med vin, poesi eller dygd, som ni vill!”
Charles Baudelaire, »Berusa er!« ur Petits poèmes en prose, 1869
När jag hörde nyheten om Mark Linkous död 2009 så påverkade det mig väldigt mycket. Det var en av dem mest genuina låtskrivare jag hade hört. Jag har aldrig precis haft ett behov av att veta särskilt mycket om singer-songwriters, dels för att jag tycker att texterna oftast räcker väl för att få ett hum om deras levnadsöde, dels för att jag uppskattar "mysteriet". Jag tycker att man bör betona mysteriet i dessa tider då alla vill fläka ut sig, det här ökade kravet på att synas tror jag kan förgöra en del människor. Mysteriet får mig att tänka på surrealismen och i förlängningen på Linkous. Det slog mig att hans ljudkuliss, kanske framför allt hans stämma är som ett barns vilket skapar en surrealistisk känsla. Detta tycker jag är som tydligast på Good Morning Spider. Att han gör en tolkning av Daniel Johnstons Hey, Joe tycker jag är fullt naturligt om man tänker på att Johnstons mentala kapacitet är likvärdigt med ett barns - samt att han inte använder sig av någon slags symbolik i sina texter.
Jag skulle även säga att den värld som Linkous bygger upp ligger på en annan nivå, han berättar inte om sitt liv utifrån ett jag-perspektiv. Utan jag får istället känslan att han ser världen från en plats där han har frid. Jag tror inte ens att han är särskilt intresserad av sig själv utan hans texter handlar oftast om världen i helhet, inte individen.
Det är något fascinerande med Mark Linkous. Jag har kollat upp en del om hans uppväxt men det finns inte så mycket information. Och nu finns han inte längre; liksom hans kompis Vic Chesnutt förblir dem i mångt och mycket ett mysterium för oss. Eller så har dessa två herrar sagt mer om sina liv än dem flesta av oss? Jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet med all säkerhet är att man vet väldigt lite om människor och deras tankegångar.
Med tiden har jag insett att Linkous förmodligen större delen av sitt liv redan befann sig på andra sidan. Det är i alla fall den uppfattningen som växt fram hos mig med åren.
Detta klipp från Network (1976) är i mitt tycke en av ganska få scener som är tidlösa och ständigt aktuella. Ofta har jag ganska svårt för denna typen av scener när karaktären tar över fullständigt, men Peter Finch i sin sista roll är helt fantastisk. Han löper totalt amok, ändå kan man skönja en viss värdighet som finns kvar i denna furiösa attack. Hans postuma oscar var välförtjänt, trots några av de starkaste utmanarna någonsin . De Niro i Taxi Driver är ju inte kattskit precis.
